cassandraelisabeth

Kategori: Kärlek & relationer

För att idag är det din dag

" Idag är det din 23-års dag och normalt sett så skulle jag önska dig grattis, pussa på dig, krama dig och bara skämma bort dig men som det är nu mellan oss så kommer jag inte göra nånting av det. Istället gör jag såhär:

Jag kommer ännu ihåg hur vi firade din dag ifjol och jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden. Vi var lyckliga och vi gjorde inget speciellt utan vi bara var med varandra hela dagen. Det var det bästa som fanns - att få vara med dig. Vi behövde aldrig göra något speciellt för att jag skulle tycka om det fast jag ibland gnällde. Att bara få spendera tid med dig var det bästa helt enkelt. Om du av någon märklig anledning/slump läser det här så vill jag att du ska veta att jag hoppas du får en fin födelsedag. Det svider så in i något att jag inte får fira den med dig men jag kan inte få alltid min vilja igenom. Huvudsaken är att du är lycklig och det hoppas jag verkligen att du är. Jag tvivlar inte en sekund på att du inte är det eftersom jag vet att du är lycklig sålänge du inte är med mig. Det är tungt att säga de orden högt men det är verkligheten och verkligheten suger för min del.

Jag skulle vilja säga grattis till dig personligen, ge dig en kram och säga allt det här till dig istället. Ens via ett meddelande skulle vara bättre men som present ger jag dig det du vill ha - och det är ingen kontakt med mig längre. Jag älskar dig fortfarande mer än vad ord kan förklara och jag hoppas du vet det. En del av mig kommer aldrig någonsin sluta älska dig eftersom du gav mig så enormt mycket. Du kanske inte gav presenter när jag fyllde år eller vid jul men tiden med dig var den bästa presenten och jag skulle inte byta ut den mot något. Du var den bästa presenten.

Grattis på födelsedagen A  Jag saknar dig som en galning ännu men kanske med tiden försvinner saknaden för mig som den gjorde för dig. Hoppas du har det bra på ditt nya jobb och trivs men det vet jag att du gör. Jag älskar dig och du är ännu min finis/sötis/tonttis etc. Hoppas du mår bra och sköter om dig. Ha en bra födelsedag,

- C (och Frasse) "

Don't count the days - make the days count

Japp, så kom den dagen jag väntat på sedan i maj. Mitt ex har ett nytt förhållande. Vad i hela he*vete?! Tillika som jag är arg och ledsen så är jag bara "ja, men det här visste jag ju redan". Jag anade att det var en av orsakerna till varför han gav upp så jävla lätt på oss utan att ens försöka kämpa. För skulle han verkligen ha älskat mig och menat varendaste ett av orden han sagt senast jag såg honom skulle inte sitautionen se ut såhär nu. Jag är fortfarande helt förkrossat och mår för jävligt varje dag men jag visste att jag hade rätt. Jag visste att han ljög. Han må ha dragit århundrades löjligaste ursäkt och sagt att det bara var för att inte såra mig ännu mer men jag är inte helt efterbliven. Jag kanske inte är världens smartaste men det behöver man inte heller vara för att räkna ut vad 1 + 1 blir. 

Men på måndagen blev "nyheten" officiell ivarjefall. Jag bara bröt ihop när jag såg det och utan att skämta låg jag i säkert 1h och bara grät. Jag visste inte egentligen vad jag kände fär innerst inne kände jag inte så mycket. Jag var bara arg och jag hatade honom. Och henne för att hon delvis förstörde vårt förhållande. Jag var ledsen och besviken. Hur kunde han göra såhär mot mig? Hur kunde samma person som aldrig ville förlora mig och älskade mig mest utav allt bara lämna mig utan ett hejdå eller en förklaring? Varför? Vad gjorde jag nånsin mot honom för att förtjäna det här? Värsta var nog att jag bara började sakna honom ännu mer. Det blev liksom verklighet för mig då och jag förstod att han kommer verkligen inte komma tillbaka till mig. Hur jävla mycket vi än bara pratade om en paus och att han bara behövde tid för sig själv utan ett förhållande så var det bara bortkastad tid och ännu fler lögner. Jag såg ju redan då hur lycklig han var och jag hatade honom för det. För han förtjänar inte att vara lycklig, inte efter vad han gjorde mot mig. Tufft sagt men nej, han förtjänar bara inte det. Men jag vet att han kommer göra det han är bäst på och det är att fucka upp saker. Han kommer ångra sig en dag och han kommer fatta vad han slängde bort. Hoppeligen kommer jag bara då vara tillräckligt stark för att säga nej. Och hoppeligen har jag då redan gått vidare, hur mycket det än har krossat mig...

Det är verkligen mycket som jag känner. För frågar någon mig hur jag mår så vet jag inte egentligen hur jag mår. Jag kan må bra ibland i några timmar men innerst inne så är jag helt jävla förstörd. Jag brukade säga till mitt ex att det inte finns ord till att förklara hur mycket jag älskar honom och samma är det för mig nu. Det finns inte tillräckligt med ord som ens kan börja beskriva hur dåligt jag mår. Allt jag är 110% säker på är att jag ännu älskar honom så fruktansvärt mycket. Han liksom hade mitt hjärta sedan dag 1 och det var han & jag efter det. Han var så... perfekt. Han var för bra för att vara sann. Men ja, trots allt så älskar jag honom ännu. Och nej jag hatar inte honom, jag hatar honom bara för vad han gjort mot mig/oss.

När känslorna blir för mycket

 GIFgossip girl

De senaste dagarna har varit riktigt tunga för mig. Mitt liv har totalt vänts upp och ner på knappa fyra månader. Min pojkvän lämnade mig, jag hamnade flytta hem och jag har haft en hel del familjeproblem. För det mesta håller jag allt inom mig och låtsas som allt är okej men egentligen är ingenting riktigt okej längre. Visst har jag dagar som är bra, som jag skrattar och ler och inte tänker på allt som hänt de senaste månaderna. De flesta dagar har jag t.o.m. varit positivt inställd till allt: jag har tänkt att allt kommer bli okej, allt kommer bli som förut. Men sedan finns de dagar som jag bara bryter ihop till 110% och den senaste veckan har varit sådan. Varje dag påväg till och från skolan åker jag förbi vårt gamla hem. Jag kan se vår balkong och vårt sovrums- och vardagsrumsfönster från tåget om jag vill men alla gånger hittills har jag inte klarat av det. I skolan vill jag 99% av tiden bara gråta för att mina tankar alltid kretsar kring honom och oss. Jag tänker på hur bra allt var mellan oss och hur bra vi hade det tillsammans. Sedan tänker jag på hur fan allt bara kunde gå rakt upp åt skogen mittiallt. Hur jag kan gå från hans allt och det bästa som finns till att han aldrg mer vill träffa/prata med mig. Hur han bara slutar älska och bry sig om mig. Jag förstår ingenting av allt som hänt och jag vill inte tro att nånting är sant. Varje gång jag vaknar önskar jag att han ligger bredvid mig men alltid blir jag besviken när jag upptäcker att jag är ensam. Jag väntar på att få se honom, att få meddelande från honom. Jag väntar på att höra hans röst och att ha honom bredvid mig. Så direkt när jag kommer innanför dörren hemma bryter jag ihop och börjar gråta som en liten fem-åring för att jag bara är så trött på att hålla allt inom mig.

Det är svårt att försöka få ord till mina känslor för ärligt sagt vet jag inte ens vad fan jag känner. Alldeles för många saker har hänt under den senaste tiden och alldeles för många saker händer fortfarande. Jag vill bara skicka åt honom hela tiden, berätta hur uselt jag mår och hur mycket jag saknar honom. Men varje gång måste jag påminna mig själv om en sak - han bryr sig inte. Han älskar mig inte och vi är inte tillsammans längre = han behöver inte längre bry sig. Jag kan inte höra mig av till honom när min värld håller på och rasar ihop. Han vill inte ha någon kontakt med mig och försöker jag så undviker han mig. Pratar vi med varandra så är det bara fräckheter mellan oss. Jag vill inte ha det så... Det är jobbigt att förlora den man älskar. Jag har varje dag en äcklig klump i magen som aldrig försvinner och varje dag blir klumpen större medan min smärta växer.

Summan av kardemumman så mår jag inte bra als. Jag mår riktigt uselt. Jag saknar honom som en tok varje dag, dygnet runt och jag älskar honom ännu lika mycket som jag gjorde för en månad sedan. Han var mitt allt, den som fanns där för mig när jag mådde piss. Men hans finns inte här mer. Och tanken av att jag är alldeles ensam gör mig panikslagen. Jag frågar mig själv om och om igen varför det här måste hända mig. Varför förlorade jag det bästa som någonsin hänt mig? Varför förstörde jag allt? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? osv. Frågorna i mitt huvud tar aldrig slut. Allt är så jävla orättvist helt enkelt. Jag vill bara vara lycklig igen. Med honom.

Det här med kärlek

weheartit

För ett halvt år sedan skulle detta antagligen varit ett lätt ämne för mig att skriva om eller iallafall skulle det varit lättare. Nu, idag är det väldigt svårt för mig att prata om kärlek men det känns som om jag måste få dela av mig av min upplevelse. Jag blev nämligen för inte så länge sedan singel igen efter ett 1,5 års förhållande. Ska jag vara riktigt ärlig så blev jag dumpad och jag har väldigt svårt att än idag faktiskt förstå att allt det som hänt mig sedan maj faktiskt hänt. Det har varit verklighet allt, ingenting har varit en dröm... 

Det var 1 maj som han skickade åt mig och berätta att han behöver tid för sig själv och tänker börja söka efter en egen lägenhet. Jaha?, var det första jag tänkte. Allt kom som en chock för mig, jag trodde vi var lyckliga och att vi litade på varandra. Jag kommer ihåg att jag drabbades av en mindre "panikattack" eftersom han den här gången faktiskt menade allvar. Det spelade ingen roll vad jag sade eller jag gjorde så föll han fast vid sitt beslut. När jag kom hem igen så satt vi och pratade igenom allt i säkert 4-5h. Han lovade att vi inte skulle göra slut utan bara ta en liten paus. Han älskade mig ännu. Redan att ta en paus var jobbigt för mig eftersom jag förstod att det fanns en chans att jag kanske förlorar honom för alltid. Jag trodde aldrig det skulle hända men det gjorde det. Vi har pratat både mycket och lite om allting men från min sida finns det ännu många frågetecken. Det känns som vi kan spendera timtal tillsammans och prata utan att komma någonvart. Jag kan fråga allt jag vill fråga och antingen undviker han frågan i sina svar eller så ljuger han. Men jag fick "fast" honom för att ljuga när jag frågade om han träffat någon annan. Då svarade han såklart nej men det visade sig att han hade varit på två dejter med sitt ex bakom min rygg. Jag kommer ihåg hur arg jag var och till hans försvar ljög han ju "bara" för att inte såra mig. Tack för det liksom? Som det tröstar? Efter det försvann all min tillit för honom. För det visade sig att varje gång han var hem till sina föräldrar eller träffade sina kompisar så träffade han egentligen henne. Och enligt han var de ju bara vänner men idag är det mer än bara vänner, de är tillsammans. Han lämnade mig för någon annan. Det tog inte ens två minuter för honom att gå vidare från mig och det sårar mig något enormt mycket... För hur speciell var jag då egentligen?

Min pojkvän/mitt ex var världens underbaraste person. Han är det säkert än idag också mot andra personer men inte mot mig. Den personen jag var tillsammans med i 1,5 år är borta. Vi har så gott som ingen kontakt längre eller ja, jag försöker men han har blockerat mig så att jag inte kan ringa/skicka och fråga hur han mår. Det sårar mig lite eftersom vi aldrig skulle låta det gå såhär långt... Han lovade att alltid finnas där för mig, hur det än går. Han lovade att han aldrig skulle sluta älska mig. Men jag antar att det allt bara var lögner för han har bett mig att låta han vara och han vill aldrig mer träffa mig. Från att vara allt för honom är jag nu inte värd nånting mer. Så nej han är verkligen inte samma underbara person som jag föll för längre. Han är både vidrig, hemsk och fräck. Jag kan inte låta bli att undra hur samma person som älskat mig och sett en framtid med mig kan göra de saker han gjort mot mig och tycka allt är okej. Han har på så många sätt bedragit mig men en dag kommer han få vad han förtjänar. 

Vad jag försöker få sagt med min love story är helt enkelt att kärleken gör en blind. Så jävla fucking blind. I början svävar man på rosa moln och tror att den lyckan aldrig ska försvinna men mittiallt, när man minst anar det så förlorar man allt det man har. Sin pojkvän, sin bästa vän, den person som vet allt om dig och ändå älskar dig. Sitt allt. Kärlek är bland det finaste som finns sålänge det inte går som det gick för mig. För när man blir screwed over av den personen man gör allt för, som man älskar, så ger man upp. Man hamnar i en grop som man inte slipper upp från. Jag har varit riktigt, riktigt deprimerad i tre månader för att jag förlorade den viktigaste personen i mitt liv. Jag förlorade han som alltid fanns där för mig no matter what, han som aldrig gav upp på mig, han som alltid älskade mig. Det tar tid att gå vidare från något sådant det vet jag och det kommer ta enorm tid för mig att gå vidare & lita på någon ny. Men med tiden kommer jag göra det igen och jag har definitivt lärt mig av mina misstag. Att förlåta någon är lätt men att glömma vad man blivit utsatt för är långt ifrån det.