cassandraelisabeth

Kategori: Kärlek & relationer

"Du ångrar bara chanserna du inte tog"

Just nu snurrar en miljon tankar i min hjärna... Det är torsdag kväll, klockan blir snart 23 och utanför mitt fönster hörs inte ett ljud. Alla har lämnat staden för att fira midsommar förutom jag - jag sitter fortfarande hemma och försöker få ordning på mina tankar. Det börjar med att jag blir och grubbla över en sak och sedan blir det en till sak. Två blir tre och före jag vet ordet av det har jag tio olika saker som strider om min hjärnkapacitet tillika som jag börjar sakna mitt ex. Sedan bryter jag bara ihop och hittar bara fel på exakt allting. Ingenting känns rätt och jag vill bara lägga mig ner och skrika. Det känns som om jag inte har någon att vända mig till och det är bara jag. Efter kanske 5-10 minuter kommer jag på att jag inte saknar mitt ex ett dugg. Jag saknar bara någon att alltid ha vid min sida, någon som jag kan vända mig till när det blir lite extra jobbig. Någon att lasta av mina bekymmer på, någon att prata ut med. Dagar som dessa saknar jag verkligen att ha en pojkvän för det känns som om jag hade mindre bekymmer när jag hade en... 

bikini, fashion, and stairs-bildgrunge, love, and quote-bildgirl, goals, and hair-bild

Jag har en känsla just nu av att jag inte riktigt passar in någonstans. Varken hemma, på jobb, i skolan eller bland vännerna. Jag kan ibland sitta tillsammans med mina vänner och vara med i diskussionen fast jag ändå inte riktigt är närvarande. Jag kan liksom sitta och skratta fast jag inombords kan hålla på och dö. Jag vill inte heller riktigt låta mig själv må dåligt runt andra eftersom jag inte vill vara mer av en börda än vad jag redan varit det senaste året. Ena minuten kan jag vara hur glad som helst och andra klagar jag på allt och alla. Jag är som en walking rollercoaster, man vet aldrig riktigt var man har mig humörmässigt sett. On top of that så är jag även den enda som är singel och det känns ibland som ett gigantiskt hinder. Det känns som om jag går miste om så mycket bara därför. Medan mina vänner har roligt tillsammans sitter jag ibland ensam hemma och får världens obehagligaste klump i magen. Varför är jag ensam hemma och inte med dem och har roligt? Varför frågade de inte med mig? Är jag inte rolig att umgås med? Ville ingen ha med mig? Orkar de inte med mig? 

Det känns jätte jobbigt att ens försöka sätta ord på mina känslor just nu men jag vet inte riktigt längre var jag har någon. Jag vill liksom leva en viss livsstil och göra vissa saker eftersom jag är singel och har möjligheten och p.g.a. det kan det ibland kännas som om jag inte har någon vän att vända mig till. Den vilda sidan som fanns inom mig före jag blev i ett förhållande har verkligen kommit tillbaka och jag vill bara få ut så mycket av singellivet som möjligt före det är för sent. Jag vill vara ute varje helg och dansa tills klockan blir fyra, jag vill stå på bord och gud vet allt vad jag hittar att dansa på och jag vill komma hem barfota gående fem på morgonen för då vet jag att det varit en lyckad kväll. Just nu så älskar jag det faktum att jag har en bästa kompis som är så spontan och kan skicka bokstavligen tolv på natten att jag ska vara klar om 5 minuter för då ska jag vara i kön till krogen med henne. Det är ett sådant liv som jag vill leva just nu. Jag vill bara ha roligt och ha ett leende på läpparna 24/7 - med mina vänner.

sea and summer-bild : Bild från amandaa

Just nu känner jag bara att jag vill leva mitt liv som jag vill. Det finns så mycket jag vill göra före jag blir i ett förhållande igen och för att inte tala om min bucketlist som jag har med saker jag vill ha gjorda före jag fyller 25. Jag har nämligen en vision om hur mitt liv ska se ut om 3 år och det innebär en hel del stora förändringar. Om 3 år ser jag mig själv vara i ett stabilt förhållande, kanske t.o.m. förlovad. Jag ska vara på slutrakan av mina studier tillika som jag jobbar med något jag älskar och verkligen brinner för vid sidan om. Kanske håller jag på och bygger mitt drömhus eller så bor jag i en större lägenhet tillsammans med min pojkvän. Vem vet riktigt var jag ser mig själv om 3 år men det är en del av min vision iallafall och det känns som om att säsongsarbeta en sommar utomlands inte riktigt går ihop med planerna då. Det ger mig smått panik att tänka att det är frågan om knappa 3 år längre men därför känner jag också nu att jag har min chans. Det är så mycket jag vill göra här i livet och när kommer jag ha en bättre chans att göra allting än nu? Om en vecka kommer resultaten från skolorna och då vet jag även var jag kommer vara i höst. En aning skrämmande men även spännande... Jag inser också att detta antagligen blev världens diffusaste text men mina tankar är verkligen all over the place så att säga. 

Att komma över någon - mina 9 bästa tips

Jag läste ett så himla bra & inspirerande inlägg idag inne hos Hannalicious. HÄR hittar ni inlägget jag snackar om där hon delar med sig av sina bästa tips hur man kommer över någon. Jag älskar ju Hannas blogg och jag anser att hon driver den bästa bloggen of all times. Hon är inte bara en underbar och ljuvlig person utan också sååå himla inspirerande. Jag ser verkligen upp till henne alltså! Och nu tänkte jag, eftersom Hanna är så inspirerande och allting också dela med mig av mina bästa tips på hur man ska komma över någon. 

1. Radera honom/henne ur ditt liv. Säg hejdå till hens telefonnummer, alla bilder på er tillsammans och gamla meddelande. Sluta följa hen på instagram och andra sociala medier och ta bort hen som kompis på Facebook. Det är mitt bästa tips! För sanningen är att du kommer inte komma över någon före du gjort det. Det är ett big step och det är jobbigt, det tog över ett år för mig att göra det men av egen erfarenhet så är det det som krävs för att verkligen komma över någon. 

2. Låt det ta sin tid. Stressa inte med att komma över någon. Tänk inte att du måste hitta någon ny direkt och hoppa in i ett nytt förhållande nästa vecka. Gråt och var ledsen istället så länge det behövs vare sig det är en vecka, en månad eller ett år. Kliv sedan in i singellivet och njut av det när du är redo.

girls, light, and love-bildquote, life, and hurt-bildboy, suit, and men-bild

3. Tänk inte "hen kommer komma tillbaka". Det var det första och största misstaget jag gjorde nämligen efter att mitt ex dumpade mig och i och med det så blev hela processen bara mer utdragen. Jag tänkte hela tiden "han kommer komma tillbaka" och jag var 110% säker på att han kommer höra av sig och vilja ha mig tillbaka. Ju längre tiden gick, desto mer heartbroken blev jag när jag aldrig hörde av honom. Nånstans på vägen tänkte jag bara att nu får det vara nog, jag kan inte leva mitt liv såhär. Jag är inte lycklig och kommer aldrig bli det om jag inte bara ger upp. Så jag gav upp och vetni vad? Det har gått lite på ett år sedan jag blev dumpad och jag har inte hört nånting från mitt ex. Inte ett pip. Inte ens ett förlåt. Ingenting. Så för ditt eget bästa så ber jag dig inte att tänka på det sättet för då stannar du i det förflutna och kan inte gå vidare. Du mår så mycket bättre av att tänka "hen kommer inte komma tillbaka". Det är jobbigt att inse det men hellre direkt än att sitta och vänta i ett halvt år. Trust me, jag vet!

4. Omringa dig runt dina kompisar. Träffa dem så mycket som möjligt och hitta på nånting skoj tillsammans. Gör vad som helst så länge du inte sitter hemma och tänker på ditt ex. Sitt istället tillsammans med dina bästa kompisar och prata ut om allting. Jag är så tacksam för mina kompisar som verkligen fanns där för mig när allt gick käpprätt åt helvete. Utan dem skulle jag aldrig klarat mig och speciellt tacksam är jag för min bästis. Hon var verkligen stenhård mot mig och gav mig tough love men det behövdes. 

 : celebrities, couple, and Jason Statham-bildsex and the city, black and white, and Carrie Bradshaw-bild

5. Tänk "his/her fucking loss". Du är världens bästa person och du ska fortsätta vara det. Visa honom/henne istället vad hen går miste om. Bli en bättre version av dig själv helt enkelt! 

6. Gör allt du vill göra. Vill du dra på utbyte ett år till USA? Vill du leva det ultimata singellivet och stå ute och dansa varje helg tillika som du flörtar hejvillt runt omkring dig? Vill du dra på olika festivaler? Vill du flytta utomlands? Vill du testa på att backpacka i Asien?  Vill du säsongsjobba i Magaluf? Gör allt som du vill men som du inte kan göra i ett förhållande. LEV helt enkelt livet! Börja krossa av saker från din bucketlist!

7. Step out of your comfortzone. Jag har verkligen varit unstoppable de senaste månaderna. Sedan jag blev singel har jag gjort SÅÅÅÅ mycket som jag inte skulle ha gjort för 2-3år sedan. Då vågade jag inte lika mycket som nu. Nu kör jag bara och tänker "vad har jag att förlora? ingenting". Skiter det sig så skiter det sig, jag förlorar inget på det. Finns det någon som du alltid haft en crush på? Kör! Go for it! Se vad som händer, för seriöst - vad har du att förlora?

wedding, kim kardashian, and kanye west-bildquote, girl, and text-bild :

8. Allt löser sig och det kommer bli bra igen. Den där äckliga känslan när man tror att det aldrig kommer bli bra igen, kommer försvinna. Att bli dumpad/göra slut med någon är alltid svårt och det kommer kännas riktigt jobbigt i början. Du kommer tro att du aldrig kommer le eller skratta igen. Du kommer tro att du aldrig kommer bli kär igen eller hitta någon att spendera resten av ditt liv med. Allt känns så fruktansvärt jobbigt men JAG LOVAR det kommer bli bra igen. Det kommer ta sin tid men allting löser sig och du kommer inse att det som hände var för det bästa. Ge det bara sin tid!

9. If two people are meant to be together, they will always find their way back together. Är det verkligen menat att ni två ska vara tillsammans så kommer ni hitta tillbaka till varandra, någon vacker dag. Inte idag och inte imorgon. Det  kommer ske i framtiden isåfall och du ska inte sitta och vänta på den dagen. För är ni ämnade för varandra så hittar ni tillbaka också. 

Att hata dig är det bästa jag vet

 

Det är vrickat hur en liten människa kan påverka ens vardagar på ett negativt sätt. Det är irriterande att du av alla kan få mitt glada och spralliga att utvecklas till en ren explosion. Hur mitt humör kan växla på ett ögonblick. Du din jävel, att hata är starkt men att hata dig är det lättaste jag vet.

Jag stirrar in väggen, mina ögonbryn är nedsänkta och mitt leende är borta. Hur kunde jag och varför gjorde jag det? varför satt jag där och trodde det bästa? varför valde jag att hylla dig till skyarna när du sänkte mig ned i marken? Jag stod där som ett fån, pratade om dig som om du vore all that - trots att allt med dig är värdelöst. Du är egoistisk, du är kall, du är exakt allt jag avskyr. Ljudet av att dra naglarna mot svarta tavlan, känslan i kroppen när en gaffel gallskriker genom tallriken - det är du. Det är ljudet som ekar i mina öron när jag hör din röst, det är känslan i min kropp när jag ser dig, det är ögonblicket då alla stannar upp, sätter sina händer för öronen och visar ett uttryck av smärta - det är du. Jag vill upprepa mig, att hata dig är det lättaste jag vet.

Mitt innehåller viker sig, jag vill kräkas. Jag känner mig förgiftad, förgiftad för att jag en gång i tiden lät dig styra och ställa, klampa och banka. Du var som ett gift, jag kände ett beroende av dig men du gjorde mig illa. Du existerar inte längre, du är borta men trots det kan jag inte undgå att känna denna ilska. Att av misstag råka springa in i dig kan förstöra hela min dag, att höra andra prata om dig får mina öron att gråta blod, att överhuvudtaget träffa någon annan med samma namn som dig får mig att tänka på alla dåliga minnen du gav mig. Lojalitet, gemenskap, vänlighet, älskvärd, det är fyra ord som aldrig kommer vara en beskrivning på dig. På din hejarklack sitter endast en person, en person som fortfarande har hoppet om att det finns något gott inom dig. På andra sidan planen sitter min trupp, det är människor som sett ditt rätta, som insett att inom dig finns inget annan än en livlös och kall själv. Att hata dig är det bästa jag vet.

Emmy Winthers mina damer och herrar. Texten ovan är verkligen on point och säger exakt allt jag velat säga nu i ett år. Tror att jag nu äntligen kan lägga allt bakom mig och gå vidare med mitt liv - och vet ni vad? GUD VAD DET KÄNNS SKÖNT! 

Att sakna en gammal version av sig själv

Bestämde mig för att dra ett litet nostalgi inlägg efter att ha kollat igenom lite gamla bilder på telefonen. 

Det är helt sjukt hur snabbt tiden går egentligen...  Jag tyckte det var igår som jag gick sista året i gymnasiet, gjorde mig beredd på att ta studenten, läste till skrivningarna, hade penkkis i skolan, åkte på abikryssning med bästa klassen, planerade abi-resan med Sara osv. Skulle jag få vrida tillbaka tiden skulle det utan tvekan vara till sista året i gymnasiet - då mådde jag verkligen som en prinsessa. Eller sedan skulle jag återuppleva studenten om & om igen. Det går inte med ord att beskriva hur den dagen känns. Lyckan är obeskrivlig och man känner så mycket på en och samma gång. Jag kommer ihåg det som igår ännu: hur nervös jag var stunden före vi skulle gå in i salen, hur tårarna ville rinna när vi elever höll vårt tal, hur vi på sista raden skrattade emellanåt, hur falskt vi sjöng 'Sjung om studenternas lyckliga dagar', suckarna vi drog när rektorn skulle hålla sitt tal (vi visste att det skulle ta ungefär 1,5h haha), hur mycket man koncentrerade sig på att inte snubbla på klänningen när man skulle gå upp på scen, hur lycklig man var när man ÄNTLIGEN hade betyget i handen och mössan på huvudet, glädjen när vi gick rundvandringen på stan... Ja, jag börjar nästan gråta när jag tänker på den dagen. Absolut bästa men jobbigaste dagen tillika. För när vi satt och åt vår middag på Knipan så visste man att det här är sista gången vi alla kommer vara samlade i ett och samma rum. På länge. Efter middagen så gick vi alla våra skilda vägar, någon gick hem men 98% av vår klass for vidare ut till Ettan där vi dansade in på småtimmarna. Vi var tillsammans men ändå inte, inte som en klass. Bland det bästa som kvällen bjöd på var nog Sara som hällde i sig säkert 10st shottar på 2h och under ett skede höll på och somna på Ettan. Jag höll på att dö av skratt och jag gör det än idag haha. Att börja gymnasiet i Karis = bästa beslutet i mitt liv. Fick verkligen bästa årskursen 

Jag saknar inte bara gymnasie-tiden och studenten. Som rubriken säger så saknar jag väl mer den personen jag var när jag var 19 år. Jag insåg det aldrig då men jag var verkligen som lyckligast då - före jag blev i ett förhållande. Känns så fel att säga att jag var som lyckligast då men jag var verkligen det. Eller jag njöt som mest då. Efter studenten så gjorde jag inte så mycket annat än sprang ute på krogen varje helg med min kusin. Oftast var jag nykter men jag hade ändå the time of my life. Då visste jag inte vad det betydde att vara hemma en helg. Det fanns liksom inte på min världskarta. Det var något allvarligt fel om jag satt hemma en fredag eller lördag. För det var helt standard att få ett meddelande/samtal av min kusin varje fredag & lördag som var något i stil med "ut i kväll?" / "ska vi fara på en?" / "var klar till 20 så far vi sedan och börjar nånstans". "Ska vi fara på en?" slutade t.ex. alltid med att vi kom hem fyra-fem på morgonen efter att ha varit gud vet vart och med vem.  Jag var så jäkla spontan då och brydde mig egentligen inte om nånting. Jag älskade mitt liv då fast jag innerst inne ville ha ett fast förhållande och pojkvän. Men jag är inte den längre som jag var då. Jag tror alla kan bekräfta det... Nu är jag inte ute varje helg och gör vad som helst och jag saknar den delen av mitt liv. Då kunde man hitta mig lite var som helst dansandes. Jag vill inte ens veta hur hemskt det såg ut för det kan inte varit vackert men jag brydde mig verkligen inte. Ibland var det dansgolvet som gällde men de bästa kvällarna så dansade jag nog på scener, bord, stolar och soffor - där man inte ska dansa helt enkelt. Just nu sitter jag med världens leende när jag bara tänker på det. Fatta lyckan att stå och dansa två-tre stycken på ett bord till denna låt! Jag släppte verkligen loss till 110% varje gång den spelades. Och efter att ha dansat i flera timmar i sträck så kunde jag hamna lite var som helst. Hemma hos kompisar på helt (ibland) sjuka efterfester. En gång tyckte jag det var en suverän idée att ta efterfest hos mig. Den natten började jag och min kusin laga mat fyra på natten - helt normalt, vi var ju hungriga. I Karis någon enstaka gång. En kväll så slutade det med att vi var i Shell i Karis och fick gratis munkar och drack kakao. Där satt vi i våra kläder efter ett skumparty och frös runt 04-05 på morgonen. Det var alltid helt random men det var alltid det bästa. Lite tråkigt är det med tanke på att jag i dagens läge inte har något att göra med de personerna. Träffas man så hälsar man kanske men that's it och är jag ut så står jag definitivt inte på sofforna och dansar längre. Mig hittar man bara på dansgolvet. Svårt att tro att jag faktiskt 90% av alla kvällar varit nykter & chaufför ännu till. Så de flesta  beslut jag tagit har varit helt nyktra. Men visst finns de gånger man fått fråga "vad fan hände igår?" / "hände verkligen A och B?" nästa morgon. Jag har varit med om en hel del sjukt, och gjort helt sjuka saker ibland som jag i dagens läge bara tänker "och hur tänkte jag där då?". Men de minnena är guld för mig. Man är bara 19 en gång i livet så man får väl passa på att leva lite extra då, och göra det ena och det andra.
Vill verkligen påpeka här att jag inte talar om något hemskt sjukt, jag har aldrig testat droger/rökt på/legat runt. Pratar om helt "normala" saker haha. 

För att inte låta alldeles för negativ nu så måste jag ju säga att jag har riktigt bra minnen från mina "senare" år också. Alla minnen som jag har med mitt ex t.ex. är bra, både på gott och ont. De skulle jag inte vilja byta ut mot nånting. Ibland vill jag kanske det när jag mår som värst men jag var som allra lyckligast när jag var tillsammans med honom, om jag tänker på den personen jag är idag. För inte är jag den personen längre som jag var när jag var 19år. Let's face it - att vara i mitt första förhållande ändrade mig rejält. Jag växte upp, jag bröt kontakten med många och jag prioriterade annat helt enkelt. Gjorde många korkade beslut som jag idag ångrar massor. Minst två vänskaper som jag aldrig kommer kunna fixa tillbaka till vad det var innan. Jag ångrar att jag låtit en person bestämt SÅ MYCKET om mig. Det var en tid som jag verkligen gjorde allt vad mitt ex sade och skulle han bett mig hoppa från en bro skulle jag säkert gjort det. Helt sjukt nu när jag tänker såhär i efterhand, för så ska det aldrig vara, Så ett tips till er alla: är ni i ett förhållande, låt killen aldrig ändra på er. Gör aldrig allt vad han ber er göra. Vill ni vara vän med någon, var det. Kan inte han acceptera det så visa var dörren finns! Jag borde ha gjort det då, men lesson learned.

Något som jag saknar lite jäkla ofta är mitt jobb som eftisledare/dagistant. Oftare än vad jag trodde att jag skulle göra faktiskt. Det var verkligen mitt bästa beslut någonsin, att vara spontan och tacka ja till det jobbet. BÄSTA JOBBET ever som man kan tänka sig ha! De ungarna som jag jobbade med förgyllde verkligen mina dagar och jag saknar dem något så innerligt. Speciellt vissa killar och tjejer, framför allt min klass som jag var ansvarig för. Och ibland önskar jag att jag aldrig skulle ha börjat studera till frissa utan fortsatt jobba istället. Frissa har alltid varit ett drömyrke för mig så det kändes självklart i augusti när jag tog det beslutet när jag inte visste vad jag skulle göra. Att få avslag från varenda skola och linje som jag sökt till gjorde verkligen sitt så jag beslöt mig för att göra en annan av mina drömmar sann istället. Vad annars skulle jag göra? Sitta hemma i ett år och bara glo på serier? Visst skulle det varit härligt att fortsätta jobba MEN det skulle ha blivit dyrt för mig eftersom jag skulle ha valt att pendla mellan Dickursby och Ekenäs. Jag kommer ihåg hur ledsna barnen var när de fick veta att det var min sista dag på jobb. Det blev ett riktigt kramkalas och ledsna miner när det var dags att säga hejdå och mitt hjärta ville verkligen brista. Jag som älskar barn kunde inte fått ett bättre jobb. Jag var skeptiskt först men att vara eftisledare är utan tvekan, alla dagar i veckan, världens bästa jobb. Speciellt när man har de finaste ungarna att ta hand om. Och en dag ska jag verkligen förgylla min dröm #2 och bli barnträdgårdslärare. Min plan just nu är att efter att jag blivit klar frissa studera till barnskötare åtminstone så att jag får jobba på dagis. Det är faktiskt MITT drömyrke. 

Sååå som summan av kardemumman, som min lärare brukade säga, så saknar jag verkligen den 19-åriga versionen av mig själv. Då levde jag verkligen loppan! 90% av bilderna talar för sig själv från den tiden och minnena är verkligen oslagbara. Det var Swedish House Mafia konsert, en abi-resa till Egypten som blev minst sagt minnesvärd, Kattes suprise födelsedags fest som jag och Sara ordnade hemma hos mig, studenten, penkkis & abikryssning, galna utekvällar med tequila och shottar, mycket dansas och så förstås en massa skratt. Men jag ska inte glömma att jag även träffade mitt ex när jag var 19 och oj vad jag var lycklig då. Den första tiden svävade jag på rosa moln och att se/vara med/prata med honom var det bästa. Jag trodde aldrig att han och jag skulle bli tillsammans en vecka senare efter att vi träffades på en förfest hos hans kompis. Skulle någon sagt det åt mig den kvällen skulle jag bara gråtit av skratt för ska jag vara ärlig så tyckte jag att han var såååååå långt ifrån min smak (utseendemässigt då) och aldrig att jag skulle varit intresserad. Men jag blev det och jag föll pladask för honom på en kväll. Kärleken gör en verkligen galen... Det var verkligen en fin tid och mina bästa minnen är definitivt från när jag var 19. Så jag ger den 19-åriga versionen av mig själv en applåd och klapp på axeln: you did well kid!

Relationship goals

Chrissy Teigen & John Legend = relastionship goals B I G  F U C K I N G  T I M E. Kim och Kanye i all ära liksom men de är inte ens i närheten av Chrissy och John. De är verkligen guld de två. Älskar hur roliga & gulliga de alltid är tillsammans och Chrissy är ju bara för rolig (och snygg, vacker...)  - I always have a note in my pocket that says "john did it" just in case I get murdered because I don't want him to remarry. Haha alltså hur sjukt klokrent och bäst är inte det då?? #truelove #tips indeed. De är ett par att verkligen se upp till tycker jag och något jag vill ha & sträva efter i framtiden. Och för att inte tala om att John Legends "All of Me" handlar om Chrissy... vadå avundsjuk? Vem vill inte ha en så underbart vacker låt dedikerad till en? Alltså näe, jag orkar inte. Chrissy & John är ju bara helt enkelt för mycket relastionship goals.

Fortfarande den vackraste kärlekslåt som någonsin skrivits och den ger mig än idag lika mycket rysningar som första gången jag hörde den. Lovar att denna kommer vara den första låten jag dansar till på mitt bröllop...

En liten påminnelse till mig själv

Text: Hannalicious

Jag vet inte hur många gånger jag har läst raderna ovan. Under årens lopp så har det blivit väldigt många gånger. Och varje gång så tycker jag att de är lika bra och ännu också så får jag värsta rysningarna när jag läser dem. Några rader som är så himla starka och känsloladdade. Jag har läst dessa rader när jag har varit som allra lyckligast och haft den bästa pojkvännen i världen bredvid mig. Då har jag insett att jag inte har en endaste sak att oroa mig för eftersom jag har allt det som jag är värd, och att jag har precis allting som jag kan önska mig. Nu på senare tiden när jag har haft mina sämre dagar, som jag har med jämna mellanrum, så läser jag de där få raderna och hittar en ny styrka inom mig själv. Jag känner att allting händer för en orsak och att han som gör allt för mig ännu finns därute nånstans. Och idag snubblade jag över bilden och en massa andra bilder från det förflutna av en ren slump när jag öppnade min dropbox och tyckte att den var värd att publiceras även här. För om man går/har gått igenom samma sak som mig och tycker att allt känns riktigt jävla hopplöst så ska man läsa de där raderna om och om igen ett par gånger. Riktigt ta in och fundera över dem. Jag lovar att allting känns lite bättre efteråt. 

Jag är långt ifrån okej ännu och varje dag så kämpar jag med att gå vidare. Det är inget jag försöker skryter med eller så hemskt mycket vill göra ståhej över heller men det betyder mycket för mig att jag är här var jag är idag. För jag trodde inte att jag skulle klara av ens en dag och aldrig skulle jag trott att jag skulle komma så långt som jag har kommit idag för 9 månader sedan då min värld rasade ihop totalt. Det har varit riktigt jävla äckligt tufft & jobbigt och 99% av tiden så har jag bara velat ge upp och slippa all smärta. Jag har velat glömma allt, jag har velat spola tillbaka tiden, ta tillbaka saker, göra saker annorlunda... Än idag så vill jag det för ska jag vara helt ärlig så saknar jag ännu honom så otroligt mycket. Varje minut av varje dag. Och en stor del av mig vill ännu ha honom tillbaka fast en annan del av mig vill ha någon annan. Någon som aldrig skulle sätta mig igenom samma skit och behandla mig på det sättet jag har blivit behandlad.

Det är inte alltid så lätt som jag önskar det skulle vara... Jag kan vakna upp ur drömmar på nätterna som verkar så äkta och tro att fortfarande han ligger bredvid mig och sover när jag vänder mig om. För någon natt sedan drömde jag att han skulle lämna mig och jag vaknade av att jag grät och var alldeles kallsvettig eftersom jag återupplevde allting på nytt. Och ibland kan jag vakna upp ur drömmar och undra var han är när det är tomt bredvid mig i sängen. En natt steg jag faktiskt upp för att kolla igenom lägenheten före jag förstod att jag bara har drömt allting. Det är riktigt äckligt när det känns så äkta och dagarna efteråt blir riktigt tunga och svåra. Men när det händer tar jag fram bilden som ger mig nya krafter, läser de där raderna ett par gånger och tänker; "Han gjorde verkligen inte allting för mig. Han släppte taget om mig. Han sårade mig. Han älskade inte mig för den jag var och visade absolut ingen uppskattning eller kärlek till mig. Han fick mig att gråta och må dåligt. Han fick mig att känna mig som om jag var bara luft & inget värd och han ville definitivt inte vara tillsammans med bara mig." När jag tänker på saker ur den synvinkeln så börjar jag må lite bättre och glömmer det sakta med säkert. Och sedan någon timme senare så är jag inte så ledsen längre utan är glad över det jag har idag - precis som det ska vara.

Nytt år , nya tag

2015. Året som jag började med att vara lycklig i ett förhållande och avslutade som singel. Det har varit ett riktigt skit år rent ut sagt för min del. Jag har gått igenom ett helvete och fått känna en smärta som jag inte ens trodde att existerade. Jag har fått veta hur det känns att få hjärtat krossat i en miljard bitar av någon som en gång älskat mig. Jag har velat ge upp såå, såå många gånger och gråtit mig till sömns flera nätter i period. Gråtit för att jag inte orkar mer. Gråtit bara för att jag velat ge upp. Men istället har jag kämpat mig igenom allting, varit stark och tänkt att allting kommer lösa sig. Och vet ni vad? Allt har löst sig - mer eller mindre. Under det här året har jag lärt känna mig själv, bedömt vad jag klarar av och ej. Jag har klarat av det allra jobbigaste. Jag har förlorat den personen som har varit mitt allt. Den som jag har litat på till 110%. Det har varit riktigt skitjobbigt att förlora den personen. Den som vet allt om en, den som man litar på, den som älskar en. Jag har förlorat den jag en gång älskade men jag har lärt mig att jag klarar mig ändå - jag har överlevt. 

Året 2015 har visat mig att jag är en stark person innerst inne och att jag klarar av vad som helst - även det allra jobbigaste och det som känns totalt omöjligt. Jag har kanske ännu idag ett brustet hjärta men det läker sakta med säkert varje dag, jag går vidare. Trots att jag har förlorat mycket har jag ändå vunnit något så mycket bättre på det - mina vänner & mig själv. Jag har kommit mina vänner närmare än vad vi var för ett år sedan och vi har idag ett mycket starkare band. Och som person har jag vuxit massor på alla plan. Jag har lärt mig att ta hand om saker på egen hand, jag bor ensam och jag har slutat bry mig om andras åsikter. Jag skulle vilja säga att jag idag inte enbart är starkare personen men även en bättre. Jag vågar mer, jag är modigare, jag är mer spontant och för en gångs skull så är jag mig själv och inte någon annans version av mig själv. Så summan av kardemumman så är jag lyckligare. 

Jag har som sagt förlorat en massa i 2015 men jag har vunnit något så mycket bättre på det. Och jag går vidare varje dag & jag ger inte upp. Inte idag, inte imorgon. Aldrig.

It's the little things that counts

Jag har en längre tid funderat på det här med lycka, vad det egentligen innebär, hur vet jag om jag är det etc. Det är väl lite svår egentligen att definiera vad det är anser jag eftersom det är så brett. Men tänkte på ett par frågor som jag "frågade" mig själv och som klargjorde en hel del: Är jag t.ex. lycklig just nu? Är jag nöjd med mitt liv? Var det som hände det bästa som kunde hända mig? Ångrar jag något? Ja, ja, återigen ja och nej - jag ångrar absolut ingenting. Jag kan riktigt ärligt sagt säga att jag är lycklig just nu. Riktigt överdrivet lycklig. Det finns kanske inte några stora saker som gör mig überglad atm men det är alla små saker som gör mig glad & lycklig just nu. Tänkte ta och lista några åt er:

- Mina vänner. Främst kanske mina bästa vänner, utan dem skulle jag inte klara mig och jag skulle definitivt inte ha klarat mig genom de senaste månaderna. De har funnits där för mig sedan dag 1, de har stöttat mig, de har orkat lyssna på mig när jag varit som allra jobbigast (alltså 99% av tiden), de har hjälpt mig igenom allting och fått mig att skratta så sjukt mycket. Jag är så tacksam för dem!
- Victoria's Secret Fashion Show är om två veckor och shit alltså vad jag längtar. Kan ärligt sagt säga att jag varje år längtar mer till självaste showen än till julen. För mig är showen utan tvekan årets höjdpunkt och evenemang haha. Tycker att hela alltihopa är så magiskt att jag bara blir som ett litet barn på julafton när jag kollar det.
- När man får oförväntade matches på tinder (haha). Nej men seriöst, det höjer självförtroendet en aning. Eller okej, as mycket om jag ska vara helt 110% ärlig. Det låter kanske en aning fånigt men inte för mig. För efter allt jag hamnade gå igenom i våras/somras så sjönk mitt självförtoende en hel del, det kanske rent av försvann också. Att få höra elaka saker, bli nertryckt och äckligt behandlad av någon man älskar höjer precis inte det. En sådan liten sak kan verkligen boosta ens självförtoende!
- Min lägenhet. Jag behöver väl inte ens säga mera? 
- Shawn Mendes nya låt I Know What You Did Last Summer, jag är så beroende av den.

Om att vara kär

"Love is not a maybe thing, you know when you love someone"
- Lauren Conrad

Mitt favoritcitat än idag som även blev min första tatuering. Att vara kär är nog det bästa som finns på den här jorden och det är utan tvekan den bästa känslan i världen. För några år sedan skulle jag sagt att jag har varit kär men ska jag vara helt ärlig så har jag bara varit det en endaste en gång, och det var i mitt ex. Före det så tyckte jag om någon, trodde jag iallafall, men det visade sig bara vara en liten crush. Jag kan ganska lätt få en crush för någon och det kan mina vänner tror jag instämma på. Hur som helst så är det inte samma sak som att vara kär, det visste jag inte då men idag så vet jag det. För att man vet när man är kär och det är då ens tankar bara kretsar kring en person. Det är då den personens meddelande förgyller ens dag fast det bara är något så simpelt som "hej". Man får ett leende på läpparna utan att ens vara medveten om det. Tanken av att se den personen fyller magen med fjärilar och man kan inte vänta tills man ser den personen igen. Det är att vara kär, eller en liten del av det. Och att vara nyförälskad i någon måste nog vara det allra finaste. Jag kommer ihåg hur det var för mig som om det var igår, fast det redan gått två år. Det är hemskt hur tiden springer iväg... Jag var så lycklig då, hela tiden. Jag var glad, jag hade motivation till allting, jag såg framemot varje dag. Det finns inget som slår den känslan och jag saknar den känslan. Jag hoppas att det kommer komma den dag då jag blir kär igen och lika hopplöst förälskad som jag var då för två år sedan. Idag känns det som något omöjligt för mig eftersom jag är så sårad och krossad ännu tillika som jag är rädd. Jag är rädd att jag ska hamna gå igenom samma sak igen. Jag är rädd för att få mitt hjärta krossat i en miljontals bitar efter att ha hört hemska saker från den personen som en gång älskade en. Jag tror att jag är allra mest rädd för att få känslor för någon igen. Jag tror att jag är rädd för att få en person i mitt liv som blir mitt allt igen med tiden eftersom jag vet att allt en dag kan ändras. Kärleken gör en massa sånthär till en, man blir en aning mindfucked. Jag har aldrig varit en självsäker person som litat på någon till 110% så det är väl en av orsakerna till varför jag idag är singel igen. Min egen osäkerhet förstörde det för mycket och det var mitt huvud som fick mig och tro det värsta alltid. Men jag måste lära mig att sätta min osäkerhet åt sidan. Den sårar inte enbart mig utan den sårar även alla andra runt omkring mig. Och om det finns någon som är som jag: gör det samma. Glöm osäkerheten, låt den inte ta över ens liv för man vinner inget på den. 

Jag vet inte vad min mening med detta inlägg är riktigt, jag ville väl bara mest skriva av mig lite. Det som jag iallafall försöker säga är att bli kär, bli förälskade och ta vara på det. Njut! Det är den bästa känslan och inget kan slå den. Jag vet att det kan vara jobbigt emellanåt för man vet aldrig hur det kommer sluta men jag tror att det är bäst att inte övertänka det så mycket. Bli kär helt enkelt, njut och ta dagarna som de kommer. Det är iallafall vad jag tänker göra tillika som jag inte tänker ångra något jag har gjort eller tänker göra. Började detta inlägg med ett citat och tänker avsluta det med ett också: don't regret something that once made you smile.

Saknad

Det har snart gått ett halvt år sedan jag förlorade allt och det känns helt absurt. Har det verkligen gått snart ett halvt år sedan jag fick världens värsta meddelande? Jag trodde aldrig jag skulle överleva något i den här stilen men jag bevisade mig själv fel och jag är stolt över mig själv.

Hela maj månad är som en enda dimma för mig eftersom jag knappt kommer ihåg något, allt det hemska började då. Jag kommer ihåg att jag var stressad och rädd dygnet runt. Jag hade endast några veckor kvar på mitt jobb och jag mådde riktigt dåligt. Allt som en månad tidigare hade varit så självklart var inte längre det - ingenting var längre en självklarhet. Jag drog på mig en värre förkylning och fick bihåleinflammation, jag slutade äta för att jag orkade eller brydde mig inte längre. Allt jag gjorde dagarna i ända var att låg i sängen, grät, tyckte synd om mig själv och undvek alla samtidigt som jag hoppades på att han skulle komma tillbaka/höra av sig. Well, det blev inte direkt bättre med tiden men nånstans på vägen gav jag bara upp. Jag visste att jag själv var värd bättre och att jag gjorde allting för att försöka rädda det. Han var inte värd mig längre. Och nånstans påvägen så försvann den där hemska saknaden efter honom som varje dag stack till inom mig. Nu påstår jag inte att min saknad helt till 100% har försvunnit men den är inte lika hemsk längre. Men de dagar som den är som värst så mår jag inget vidare. Jag tänker igenom bokstavligen allt; alla strider, alla hemskheter. Jag tänker på hur jag en kväll kunde få höra saker som inte var mer än bara lögner, men som jag då trodde på. När jag tänker på det blir jag bara arg. Sedan så tänker jag ibland på hur jag under vår sista dejt tillsammans visste att det var den sista. Jag visste att det här är det sista "bra" minnet vi kommer att ha tillsammans. Men jag tänker inte bara på det dåliga. Ibland så tänker jag på de bästa minnena jag har, de minnen som får mig att le. Alla kvällar som vi låg uppe till fyra på morgonen och pratade, alla morgnar han vägrade släppa mig till skola, allt prat om framtiden, alla meddelande som värmde mitt hjärta osv. Det är bara allra jobbigast att tänka på de finaste minnena eftersom jag då undrar hur i helvete allt kunde gå så jävla snett. För hur kunde det gå så jävla mycket upp åt skogen?

Its hard but sometimes you gotta know when to just walk away ..:  :  :

Jag skulle inte direkt säga att jag gått vidare eftersom jag ännu är singel. Ärligt sagt så vet jag inte om jag är redo eller ens vill. Jag har försökt, sådär halvt, men efter många om och men har jag nu bestämt mig för att inte göra något åt den saken utan bara låta allting vara. Det är allra bäst. Så sent som igår kom jag till den slutsatsen att jag inte vill förstöra ett (eventuellt) förhållande. Den personen vill jag inte vara. Jag vill inte utsätta någon för samma skit som någon har utsatt mig igenom, för ingen förtjänar det. Jag vill inte, och jag tänker bara inte sjunka så lågt. Inte ens om det resulterar i det jag vill ha, för isåfall är det inte värt det. Är man den personen som förstör ett förhållande anser jag att man bara är hemsk & vidrig. Jag har ingen respekt för sådana människor och jag önskar dem från djupet av mitt hjärta endast dåliga saker. Jag vet att det låter hemskt men jag tycker bara inte att sådana personer förtjänar någon lycka eller något bra. För varför ska de få vara lyckliga och leva sina liv när någon annan är helt förstörd över vad de gjort?  

För ett år sedan, då jag ännu var lycklig och upp över öronen förälskad så hatade jag ingen. Jag kanske inte gillade eller stod på god fot med alla personer men jag hatade absolut ingen. Idag kan jag inte säga detsamma, tyvärr. Så många personer som nångång har brytt sig om mig är idag de personer jag hatar/avskyr allra mest. De är de som huggit mig allra värst i ryggen; utnyttjat mig på olika sätt, pratat skit, spritt falska rykten osv. De personer som jag idag litar på och älskar kan jag räkna på en hand. En hand, alltså fem personer. Kan ni fatta det? Helt sjukt... Men som jag sagt till mina vänner, hellre har jag det såhär än har en massa "dåliga" personer i mitt liv. Nu skulle det här inlägget handla om min saknad och inte mitt hat så det jag har försökt säga är helt enkelt att jag har sämre dagar, men också bättre. Ibland saknar jag honom skitmycket medan jag ibland inte gör det alls. Ibland kan jag kolla bilder från vår tid tillsammans och läsa gamla meddelande och gråta, men ibland ler jag. Oavsett vad jag hamnat gå igenom så är jag ändå glad för allting och jag ångrar absolut inget.