cassandraelisabeth

Att sakna en gammal version av sig själv

Bestämde mig för att dra ett litet nostalgi inlägg efter att ha kollat igenom lite gamla bilder på telefonen. 

Det är helt sjukt hur snabbt tiden går egentligen...  Jag tyckte det var igår som jag gick sista året i gymnasiet, gjorde mig beredd på att ta studenten, läste till skrivningarna, hade penkkis i skolan, åkte på abikryssning med bästa klassen, planerade abi-resan med Sara osv. Skulle jag få vrida tillbaka tiden skulle det utan tvekan vara till sista året i gymnasiet - då mådde jag verkligen som en prinsessa. Eller sedan skulle jag återuppleva studenten om & om igen. Det går inte med ord att beskriva hur den dagen känns. Lyckan är obeskrivlig och man känner så mycket på en och samma gång. Jag kommer ihåg det som igår ännu: hur nervös jag var stunden före vi skulle gå in i salen, hur tårarna ville rinna när vi elever höll vårt tal, hur vi på sista raden skrattade emellanåt, hur falskt vi sjöng 'Sjung om studenternas lyckliga dagar', suckarna vi drog när rektorn skulle hålla sitt tal (vi visste att det skulle ta ungefär 1,5h haha), hur mycket man koncentrerade sig på att inte snubbla på klänningen när man skulle gå upp på scen, hur lycklig man var när man ÄNTLIGEN hade betyget i handen och mössan på huvudet, glädjen när vi gick rundvandringen på stan... Ja, jag börjar nästan gråta när jag tänker på den dagen. Absolut bästa men jobbigaste dagen tillika. För när vi satt och åt vår middag på Knipan så visste man att det här är sista gången vi alla kommer vara samlade i ett och samma rum. På länge. Efter middagen så gick vi alla våra skilda vägar, någon gick hem men 98% av vår klass for vidare ut till Ettan där vi dansade in på småtimmarna. Vi var tillsammans men ändå inte, inte som en klass. Bland det bästa som kvällen bjöd på var nog Sara som hällde i sig säkert 10st shottar på 2h och under ett skede höll på och somna på Ettan. Jag höll på att dö av skratt och jag gör det än idag haha. Att börja gymnasiet i Karis = bästa beslutet i mitt liv. Fick verkligen bästa årskursen 

Jag saknar inte bara gymnasie-tiden och studenten. Som rubriken säger så saknar jag väl mer den personen jag var när jag var 19 år. Jag insåg det aldrig då men jag var verkligen som lyckligast då - före jag blev i ett förhållande. Känns så fel att säga att jag var som lyckligast då men jag var verkligen det. Eller jag njöt som mest då. Efter studenten så gjorde jag inte så mycket annat än sprang ute på krogen varje helg med min kusin. Oftast var jag nykter men jag hade ändå the time of my life. Då visste jag inte vad det betydde att vara hemma en helg. Det fanns liksom inte på min världskarta. Det var något allvarligt fel om jag satt hemma en fredag eller lördag. För det var helt standard att få ett meddelande/samtal av min kusin varje fredag & lördag som var något i stil med "ut i kväll?" / "ska vi fara på en?" / "var klar till 20 så far vi sedan och börjar nånstans". "Ska vi fara på en?" slutade t.ex. alltid med att vi kom hem fyra-fem på morgonen efter att ha varit gud vet vart och med vem.  Jag var så jäkla spontan då och brydde mig egentligen inte om nånting. Jag älskade mitt liv då fast jag innerst inne ville ha ett fast förhållande och pojkvän. Men jag är inte den längre som jag var då. Jag tror alla kan bekräfta det... Nu är jag inte ute varje helg och gör vad som helst och jag saknar den delen av mitt liv. Då kunde man hitta mig lite var som helst dansandes. Jag vill inte ens veta hur hemskt det såg ut för det kan inte varit vackert men jag brydde mig verkligen inte. Ibland var det dansgolvet som gällde men de bästa kvällarna så dansade jag nog på scener, bord, stolar och soffor - där man inte ska dansa helt enkelt. Just nu sitter jag med världens leende när jag bara tänker på det. Fatta lyckan att stå och dansa två-tre stycken på ett bord till denna låt! Jag släppte verkligen loss till 110% varje gång den spelades. Och efter att ha dansat i flera timmar i sträck så kunde jag hamna lite var som helst. Hemma hos kompisar på helt (ibland) sjuka efterfester. En gång tyckte jag det var en suverän idée att ta efterfest hos mig. Den natten började jag och min kusin laga mat fyra på natten - helt normalt, vi var ju hungriga. I Karis någon enstaka gång. En kväll så slutade det med att vi var i Shell i Karis och fick gratis munkar och drack kakao. Där satt vi i våra kläder efter ett skumparty och frös runt 04-05 på morgonen. Det var alltid helt random men det var alltid det bästa. Lite tråkigt är det med tanke på att jag i dagens läge inte har något att göra med de personerna. Träffas man så hälsar man kanske men that's it och är jag ut så står jag definitivt inte på sofforna och dansar längre. Mig hittar man bara på dansgolvet. Svårt att tro att jag faktiskt 90% av alla kvällar varit nykter & chaufför ännu till. Så de flesta  beslut jag tagit har varit helt nyktra. Men visst finns de gånger man fått fråga "vad fan hände igår?" / "hände verkligen A och B?" nästa morgon. Jag har varit med om en hel del sjukt, och gjort helt sjuka saker ibland som jag i dagens läge bara tänker "och hur tänkte jag där då?". Men de minnena är guld för mig. Man är bara 19 en gång i livet så man får väl passa på att leva lite extra då, och göra det ena och det andra.
Vill verkligen påpeka här att jag inte talar om något hemskt sjukt, jag har aldrig testat droger/rökt på/legat runt. Pratar om helt "normala" saker haha. 

För att inte låta alldeles för negativ nu så måste jag ju säga att jag har riktigt bra minnen från mina "senare" år också. Alla minnen som jag har med mitt ex t.ex. är bra, både på gott och ont. De skulle jag inte vilja byta ut mot nånting. Ibland vill jag kanske det när jag mår som värst men jag var som allra lyckligast när jag var tillsammans med honom, om jag tänker på den personen jag är idag. För inte är jag den personen längre som jag var när jag var 19år. Let's face it - att vara i mitt första förhållande ändrade mig rejält. Jag växte upp, jag bröt kontakten med många och jag prioriterade annat helt enkelt. Gjorde många korkade beslut som jag idag ångrar massor. Minst två vänskaper som jag aldrig kommer kunna fixa tillbaka till vad det var innan. Jag ångrar att jag låtit en person bestämt SÅ MYCKET om mig. Det var en tid som jag verkligen gjorde allt vad mitt ex sade och skulle han bett mig hoppa från en bro skulle jag säkert gjort det. Helt sjukt nu när jag tänker såhär i efterhand, för så ska det aldrig vara, Så ett tips till er alla: är ni i ett förhållande, låt killen aldrig ändra på er. Gör aldrig allt vad han ber er göra. Vill ni vara vän med någon, var det. Kan inte han acceptera det så visa var dörren finns! Jag borde ha gjort det då, men lesson learned.

Något som jag saknar lite jäkla ofta är mitt jobb som eftisledare/dagistant. Oftare än vad jag trodde att jag skulle göra faktiskt. Det var verkligen mitt bästa beslut någonsin, att vara spontan och tacka ja till det jobbet. BÄSTA JOBBET ever som man kan tänka sig ha! De ungarna som jag jobbade med förgyllde verkligen mina dagar och jag saknar dem något så innerligt. Speciellt vissa killar och tjejer, framför allt min klass som jag var ansvarig för. Och ibland önskar jag att jag aldrig skulle ha börjat studera till frissa utan fortsatt jobba istället. Frissa har alltid varit ett drömyrke för mig så det kändes självklart i augusti när jag tog det beslutet när jag inte visste vad jag skulle göra. Att få avslag från varenda skola och linje som jag sökt till gjorde verkligen sitt så jag beslöt mig för att göra en annan av mina drömmar sann istället. Vad annars skulle jag göra? Sitta hemma i ett år och bara glo på serier? Visst skulle det varit härligt att fortsätta jobba MEN det skulle ha blivit dyrt för mig eftersom jag skulle ha valt att pendla mellan Dickursby och Ekenäs. Jag kommer ihåg hur ledsna barnen var när de fick veta att det var min sista dag på jobb. Det blev ett riktigt kramkalas och ledsna miner när det var dags att säga hejdå och mitt hjärta ville verkligen brista. Jag som älskar barn kunde inte fått ett bättre jobb. Jag var skeptiskt först men att vara eftisledare är utan tvekan, alla dagar i veckan, världens bästa jobb. Speciellt när man har de finaste ungarna att ta hand om. Och en dag ska jag verkligen förgylla min dröm #2 och bli barnträdgårdslärare. Min plan just nu är att efter att jag blivit klar frissa studera till barnskötare åtminstone så att jag får jobba på dagis. Det är faktiskt MITT drömyrke. 

Sååå som summan av kardemumman, som min lärare brukade säga, så saknar jag verkligen den 19-åriga versionen av mig själv. Då levde jag verkligen loppan! 90% av bilderna talar för sig själv från den tiden och minnena är verkligen oslagbara. Det var Swedish House Mafia konsert, en abi-resa till Egypten som blev minst sagt minnesvärd, Kattes suprise födelsedags fest som jag och Sara ordnade hemma hos mig, studenten, penkkis & abikryssning, galna utekvällar med tequila och shottar, mycket dansas och så förstås en massa skratt. Men jag ska inte glömma att jag även träffade mitt ex när jag var 19 och oj vad jag var lycklig då. Den första tiden svävade jag på rosa moln och att se/vara med/prata med honom var det bästa. Jag trodde aldrig att han och jag skulle bli tillsammans en vecka senare efter att vi träffades på en förfest hos hans kompis. Skulle någon sagt det åt mig den kvällen skulle jag bara gråtit av skratt för ska jag vara ärlig så tyckte jag att han var såååååå långt ifrån min smak (utseendemässigt då) och aldrig att jag skulle varit intresserad. Men jag blev det och jag föll pladask för honom på en kväll. Kärleken gör en verkligen galen... Det var verkligen en fin tid och mina bästa minnen är definitivt från när jag var 19. Så jag ger den 19-åriga versionen av mig själv en applåd och klapp på axeln: you did well kid!

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas