cassandraelisabeth

"Du ångrar bara chanserna du inte tog"

Just nu snurrar en miljon tankar i min hjärna... Det är torsdag kväll, klockan blir snart 23 och utanför mitt fönster hörs inte ett ljud. Alla har lämnat staden för att fira midsommar förutom jag - jag sitter fortfarande hemma och försöker få ordning på mina tankar. Det börjar med att jag blir och grubbla över en sak och sedan blir det en till sak. Två blir tre och före jag vet ordet av det har jag tio olika saker som strider om min hjärnkapacitet tillika som jag börjar sakna mitt ex. Sedan bryter jag bara ihop och hittar bara fel på exakt allting. Ingenting känns rätt och jag vill bara lägga mig ner och skrika. Det känns som om jag inte har någon att vända mig till och det är bara jag. Efter kanske 5-10 minuter kommer jag på att jag inte saknar mitt ex ett dugg. Jag saknar bara någon att alltid ha vid min sida, någon som jag kan vända mig till när det blir lite extra jobbig. Någon att lasta av mina bekymmer på, någon att prata ut med. Dagar som dessa saknar jag verkligen att ha en pojkvän för det känns som om jag hade mindre bekymmer när jag hade en... 

bikini, fashion, and stairs-bildgrunge, love, and quote-bildgirl, goals, and hair-bild

Jag har en känsla just nu av att jag inte riktigt passar in någonstans. Varken hemma, på jobb, i skolan eller bland vännerna. Jag kan ibland sitta tillsammans med mina vänner och vara med i diskussionen fast jag ändå inte riktigt är närvarande. Jag kan liksom sitta och skratta fast jag inombords kan hålla på och dö. Jag vill inte heller riktigt låta mig själv må dåligt runt andra eftersom jag inte vill vara mer av en börda än vad jag redan varit det senaste året. Ena minuten kan jag vara hur glad som helst och andra klagar jag på allt och alla. Jag är som en walking rollercoaster, man vet aldrig riktigt var man har mig humörmässigt sett. On top of that så är jag även den enda som är singel och det känns ibland som ett gigantiskt hinder. Det känns som om jag går miste om så mycket bara därför. Medan mina vänner har roligt tillsammans sitter jag ibland ensam hemma och får världens obehagligaste klump i magen. Varför är jag ensam hemma och inte med dem och har roligt? Varför frågade de inte med mig? Är jag inte rolig att umgås med? Ville ingen ha med mig? Orkar de inte med mig? 

Det känns jätte jobbigt att ens försöka sätta ord på mina känslor just nu men jag vet inte riktigt längre var jag har någon. Jag vill liksom leva en viss livsstil och göra vissa saker eftersom jag är singel och har möjligheten och p.g.a. det kan det ibland kännas som om jag inte har någon vän att vända mig till. Den vilda sidan som fanns inom mig före jag blev i ett förhållande har verkligen kommit tillbaka och jag vill bara få ut så mycket av singellivet som möjligt före det är för sent. Jag vill vara ute varje helg och dansa tills klockan blir fyra, jag vill stå på bord och gud vet allt vad jag hittar att dansa på och jag vill komma hem barfota gående fem på morgonen för då vet jag att det varit en lyckad kväll. Just nu så älskar jag det faktum att jag har en bästa kompis som är så spontan och kan skicka bokstavligen tolv på natten att jag ska vara klar om 5 minuter för då ska jag vara i kön till krogen med henne. Det är ett sådant liv som jag vill leva just nu. Jag vill bara ha roligt och ha ett leende på läpparna 24/7 - med mina vänner.

sea and summer-bild : Bild från amandaa

Just nu känner jag bara att jag vill leva mitt liv som jag vill. Det finns så mycket jag vill göra före jag blir i ett förhållande igen och för att inte tala om min bucketlist som jag har med saker jag vill ha gjorda före jag fyller 25. Jag har nämligen en vision om hur mitt liv ska se ut om 3 år och det innebär en hel del stora förändringar. Om 3 år ser jag mig själv vara i ett stabilt förhållande, kanske t.o.m. förlovad. Jag ska vara på slutrakan av mina studier tillika som jag jobbar med något jag älskar och verkligen brinner för vid sidan om. Kanske håller jag på och bygger mitt drömhus eller så bor jag i en större lägenhet tillsammans med min pojkvän. Vem vet riktigt var jag ser mig själv om 3 år men det är en del av min vision iallafall och det känns som om att säsongsarbeta en sommar utomlands inte riktigt går ihop med planerna då. Det ger mig smått panik att tänka att det är frågan om knappa 3 år längre men därför känner jag också nu att jag har min chans. Det är så mycket jag vill göra här i livet och när kommer jag ha en bättre chans att göra allting än nu? Om en vecka kommer resultaten från skolorna och då vet jag även var jag kommer vara i höst. En aning skrämmande men även spännande... Jag inser också att detta antagligen blev världens diffusaste text men mina tankar är verkligen all over the place så att säga. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas