cassandraelisabeth

En liten påminnelse till mig själv

Text: Hannalicious

Jag vet inte hur många gånger jag har läst raderna ovan. Under årens lopp så har det blivit väldigt många gånger. Och varje gång så tycker jag att de är lika bra och ännu också så får jag värsta rysningarna när jag läser dem. Några rader som är så himla starka och känsloladdade. Jag har läst dessa rader när jag har varit som allra lyckligast och haft den bästa pojkvännen i världen bredvid mig. Då har jag insett att jag inte har en endaste sak att oroa mig för eftersom jag har allt det som jag är värd, och att jag har precis allting som jag kan önska mig. Nu på senare tiden när jag har haft mina sämre dagar, som jag har med jämna mellanrum, så läser jag de där få raderna och hittar en ny styrka inom mig själv. Jag känner att allting händer för en orsak och att han som gör allt för mig ännu finns därute nånstans. Och idag snubblade jag över bilden och en massa andra bilder från det förflutna av en ren slump när jag öppnade min dropbox och tyckte att den var värd att publiceras även här. För om man går/har gått igenom samma sak som mig och tycker att allt känns riktigt jävla hopplöst så ska man läsa de där raderna om och om igen ett par gånger. Riktigt ta in och fundera över dem. Jag lovar att allting känns lite bättre efteråt. 

Jag är långt ifrån okej ännu och varje dag så kämpar jag med att gå vidare. Det är inget jag försöker skryter med eller så hemskt mycket vill göra ståhej över heller men det betyder mycket för mig att jag är här var jag är idag. För jag trodde inte att jag skulle klara av ens en dag och aldrig skulle jag trott att jag skulle komma så långt som jag har kommit idag för 9 månader sedan då min värld rasade ihop totalt. Det har varit riktigt jävla äckligt tufft & jobbigt och 99% av tiden så har jag bara velat ge upp och slippa all smärta. Jag har velat glömma allt, jag har velat spola tillbaka tiden, ta tillbaka saker, göra saker annorlunda... Än idag så vill jag det för ska jag vara helt ärlig så saknar jag ännu honom så otroligt mycket. Varje minut av varje dag. Och en stor del av mig vill ännu ha honom tillbaka fast en annan del av mig vill ha någon annan. Någon som aldrig skulle sätta mig igenom samma skit och behandla mig på det sättet jag har blivit behandlad.

Det är inte alltid så lätt som jag önskar det skulle vara... Jag kan vakna upp ur drömmar på nätterna som verkar så äkta och tro att fortfarande han ligger bredvid mig och sover när jag vänder mig om. För någon natt sedan drömde jag att han skulle lämna mig och jag vaknade av att jag grät och var alldeles kallsvettig eftersom jag återupplevde allting på nytt. Och ibland kan jag vakna upp ur drömmar och undra var han är när det är tomt bredvid mig i sängen. En natt steg jag faktiskt upp för att kolla igenom lägenheten före jag förstod att jag bara har drömt allting. Det är riktigt äckligt när det känns så äkta och dagarna efteråt blir riktigt tunga och svåra. Men när det händer tar jag fram bilden som ger mig nya krafter, läser de där raderna ett par gånger och tänker; "Han gjorde verkligen inte allting för mig. Han släppte taget om mig. Han sårade mig. Han älskade inte mig för den jag var och visade absolut ingen uppskattning eller kärlek till mig. Han fick mig att gråta och må dåligt. Han fick mig att känna mig som om jag var bara luft & inget värd och han ville definitivt inte vara tillsammans med bara mig." När jag tänker på saker ur den synvinkeln så börjar jag må lite bättre och glömmer det sakta med säkert. Och sedan någon timme senare så är jag inte så ledsen längre utan är glad över det jag har idag - precis som det ska vara.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas