cassandraelisabeth

Saknad

Det har snart gått ett halvt år sedan jag förlorade allt och det känns helt absurt. Har det verkligen gått snart ett halvt år sedan jag fick världens värsta meddelande? Jag trodde aldrig jag skulle överleva något i den här stilen men jag bevisade mig själv fel och jag är stolt över mig själv.

Hela maj månad är som en enda dimma för mig eftersom jag knappt kommer ihåg något, allt det hemska började då. Jag kommer ihåg att jag var stressad och rädd dygnet runt. Jag hade endast några veckor kvar på mitt jobb och jag mådde riktigt dåligt. Allt som en månad tidigare hade varit så självklart var inte längre det - ingenting var längre en självklarhet. Jag drog på mig en värre förkylning och fick bihåleinflammation, jag slutade äta för att jag orkade eller brydde mig inte längre. Allt jag gjorde dagarna i ända var att låg i sängen, grät, tyckte synd om mig själv och undvek alla samtidigt som jag hoppades på att han skulle komma tillbaka/höra av sig. Well, det blev inte direkt bättre med tiden men nånstans på vägen gav jag bara upp. Jag visste att jag själv var värd bättre och att jag gjorde allting för att försöka rädda det. Han var inte värd mig längre. Och nånstans påvägen så försvann den där hemska saknaden efter honom som varje dag stack till inom mig. Nu påstår jag inte att min saknad helt till 100% har försvunnit men den är inte lika hemsk längre. Men de dagar som den är som värst så mår jag inget vidare. Jag tänker igenom bokstavligen allt; alla strider, alla hemskheter. Jag tänker på hur jag en kväll kunde få höra saker som inte var mer än bara lögner, men som jag då trodde på. När jag tänker på det blir jag bara arg. Sedan så tänker jag ibland på hur jag under vår sista dejt tillsammans visste att det var den sista. Jag visste att det här är det sista "bra" minnet vi kommer att ha tillsammans. Men jag tänker inte bara på det dåliga. Ibland så tänker jag på de bästa minnena jag har, de minnen som får mig att le. Alla kvällar som vi låg uppe till fyra på morgonen och pratade, alla morgnar han vägrade släppa mig till skola, allt prat om framtiden, alla meddelande som värmde mitt hjärta osv. Det är bara allra jobbigast att tänka på de finaste minnena eftersom jag då undrar hur i helvete allt kunde gå så jävla snett. För hur kunde det gå så jävla mycket upp åt skogen?

Its hard but sometimes you gotta know when to just walk away ..:  :  :

Jag skulle inte direkt säga att jag gått vidare eftersom jag ännu är singel. Ärligt sagt så vet jag inte om jag är redo eller ens vill. Jag har försökt, sådär halvt, men efter många om och men har jag nu bestämt mig för att inte göra något åt den saken utan bara låta allting vara. Det är allra bäst. Så sent som igår kom jag till den slutsatsen att jag inte vill förstöra ett (eventuellt) förhållande. Den personen vill jag inte vara. Jag vill inte utsätta någon för samma skit som någon har utsatt mig igenom, för ingen förtjänar det. Jag vill inte, och jag tänker bara inte sjunka så lågt. Inte ens om det resulterar i det jag vill ha, för isåfall är det inte värt det. Är man den personen som förstör ett förhållande anser jag att man bara är hemsk & vidrig. Jag har ingen respekt för sådana människor och jag önskar dem från djupet av mitt hjärta endast dåliga saker. Jag vet att det låter hemskt men jag tycker bara inte att sådana personer förtjänar någon lycka eller något bra. För varför ska de få vara lyckliga och leva sina liv när någon annan är helt förstörd över vad de gjort?  

För ett år sedan, då jag ännu var lycklig och upp över öronen förälskad så hatade jag ingen. Jag kanske inte gillade eller stod på god fot med alla personer men jag hatade absolut ingen. Idag kan jag inte säga detsamma, tyvärr. Så många personer som nångång har brytt sig om mig är idag de personer jag hatar/avskyr allra mest. De är de som huggit mig allra värst i ryggen; utnyttjat mig på olika sätt, pratat skit, spritt falska rykten osv. De personer som jag idag litar på och älskar kan jag räkna på en hand. En hand, alltså fem personer. Kan ni fatta det? Helt sjukt... Men som jag sagt till mina vänner, hellre har jag det såhär än har en massa "dåliga" personer i mitt liv. Nu skulle det här inlägget handla om min saknad och inte mitt hat så det jag har försökt säga är helt enkelt att jag har sämre dagar, men också bättre. Ibland saknar jag honom skitmycket medan jag ibland inte gör det alls. Ibland kan jag kolla bilder från vår tid tillsammans och läsa gamla meddelande och gråta, men ibland ler jag. Oavsett vad jag hamnat gå igenom så är jag ändå glad för allting och jag ångrar absolut inget. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas