cassandraelisabeth

Det här med kärlek

weheartit

För ett halvt år sedan skulle detta antagligen varit ett lätt ämne för mig att skriva om eller iallafall skulle det varit lättare. Nu, idag är det väldigt svårt för mig att prata om kärlek men det känns som om jag måste få dela av mig av min upplevelse. Jag blev nämligen för inte så länge sedan singel igen efter ett 1,5 års förhållande. Ska jag vara riktigt ärlig så blev jag dumpad och jag har väldigt svårt att än idag faktiskt förstå att allt det som hänt mig sedan maj faktiskt hänt. Det har varit verklighet allt, ingenting har varit en dröm... 

Det var 1 maj som han skickade åt mig och berätta att han behöver tid för sig själv och tänker börja söka efter en egen lägenhet. Jaha?, var det första jag tänkte. Allt kom som en chock för mig, jag trodde vi var lyckliga och att vi litade på varandra. Jag kommer ihåg att jag drabbades av en mindre "panikattack" eftersom han den här gången faktiskt menade allvar. Det spelade ingen roll vad jag sade eller jag gjorde så föll han fast vid sitt beslut. När jag kom hem igen så satt vi och pratade igenom allt i säkert 4-5h. Han lovade att vi inte skulle göra slut utan bara ta en liten paus. Han älskade mig ännu. Redan att ta en paus var jobbigt för mig eftersom jag förstod att det fanns en chans att jag kanske förlorar honom för alltid. Jag trodde aldrig det skulle hända men det gjorde det. Vi har pratat både mycket och lite om allting men från min sida finns det ännu många frågetecken. Det känns som vi kan spendera timtal tillsammans och prata utan att komma någonvart. Jag kan fråga allt jag vill fråga och antingen undviker han frågan i sina svar eller så ljuger han. Men jag fick "fast" honom för att ljuga när jag frågade om han träffat någon annan. Då svarade han såklart nej men det visade sig att han hade varit på två dejter med sitt ex bakom min rygg. Jag kommer ihåg hur arg jag var och till hans försvar ljög han ju "bara" för att inte såra mig. Tack för det liksom? Som det tröstar? Efter det försvann all min tillit för honom. För det visade sig att varje gång han var hem till sina föräldrar eller träffade sina kompisar så träffade han egentligen henne. Och enligt han var de ju bara vänner men idag är det mer än bara vänner, de är tillsammans. Han lämnade mig för någon annan. Det tog inte ens två minuter för honom att gå vidare från mig och det sårar mig något enormt mycket... För hur speciell var jag då egentligen?

Min pojkvän/mitt ex var världens underbaraste person. Han är det säkert än idag också mot andra personer men inte mot mig. Den personen jag var tillsammans med i 1,5 år är borta. Vi har så gott som ingen kontakt längre eller ja, jag försöker men han har blockerat mig så att jag inte kan ringa/skicka och fråga hur han mår. Det sårar mig lite eftersom vi aldrig skulle låta det gå såhär långt... Han lovade att alltid finnas där för mig, hur det än går. Han lovade att han aldrig skulle sluta älska mig. Men jag antar att det allt bara var lögner för han har bett mig att låta han vara och han vill aldrig mer träffa mig. Från att vara allt för honom är jag nu inte värd nånting mer. Så nej han är verkligen inte samma underbara person som jag föll för längre. Han är både vidrig, hemsk och fräck. Jag kan inte låta bli att undra hur samma person som älskat mig och sett en framtid med mig kan göra de saker han gjort mot mig och tycka allt är okej. Han har på så många sätt bedragit mig men en dag kommer han få vad han förtjänar. 

Vad jag försöker få sagt med min love story är helt enkelt att kärleken gör en blind. Så jävla fucking blind. I början svävar man på rosa moln och tror att den lyckan aldrig ska försvinna men mittiallt, när man minst anar det så förlorar man allt det man har. Sin pojkvän, sin bästa vän, den person som vet allt om dig och ändå älskar dig. Sitt allt. Kärlek är bland det finaste som finns sålänge det inte går som det gick för mig. För när man blir screwed over av den personen man gör allt för, som man älskar, så ger man upp. Man hamnar i en grop som man inte slipper upp från. Jag har varit riktigt, riktigt deprimerad i tre månader för att jag förlorade den viktigaste personen i mitt liv. Jag förlorade han som alltid fanns där för mig no matter what, han som aldrig gav upp på mig, han som alltid älskade mig. Det tar tid att gå vidare från något sådant det vet jag och det kommer ta enorm tid för mig att gå vidare & lita på någon ny. Men med tiden kommer jag göra det igen och jag har definitivt lärt mig av mina misstag. Att förlåta någon är lätt men att glömma vad man blivit utsatt för är långt ifrån det.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas